Jag funderar litegrann, sitter och lyssnar Petters låt, den är så kraftfull, så djup.

Medans jag lyssnar drar mina tankar iväg, precis som vanligt på kvällen..
Vi är inne på Juni månad, en månad som ska fyllas av glädje. Det är sommar, man har längtat så mycket efter värme, sol, sommar. Men jag kan inte vara riktigt glad.
Det är inte det att jag inte gillar sommar och sol, det är bara att Juni har satt ett starkt svart spår i mitt hjärta.

Ni som följt min blogg länge, ni vet nog vad jag menar.
2006, för 4 år sedan, kan ni tänka er att det redan är fyra år sedan?
Juni månad började så bra, sommarlov, massor utav fester, mycket vänner, mycket skratt.
Det började nog redan när jag fick ett sms att min gammelmormor gått bort, det var inte väll egentligen inte så jobbigt, hon var gammal, hon hade levt sitt liv, men det är klart att jag blev ledsen, tyckte det var tråkigt, men det var på ett annat sätt så naturligt.

Midsommar blev den bästa midsommar någonsin, alltså det går inte beskriva den känslan jag hade inom mig. Det var så mycket som hände, jag var nog förvirrad över denna känslovåg som svepte över mig.
När M gjorde som han gjorde, jag minns hur förvånad jag blev, hur känslorna bara bubblade inom mig, jag minns, jag känner, jag kommer ihåg.

Den där natten med J.S, jag minns inte hur det kom sig att vi började hänga, det spelar nog ingen roll. Det är allt det andra som räknas. Vi satt på stranden, det var mitt i natten. Vi pratade om livet, om hur framtiden såg ut, han berättade om att hans barn skulle bli handbollsproffs, det var ingen snack om saken.
Han berättade om J.J, vilken vän han var, att jag inte skulle ha några "hard feelings" mot honom, han kärleksförklarade honom, berättade vilken bra vän han var, världens bästa.

Han låg med huvudet i mitt knä, solen började gå upp och värmde oss, morgonen började gro, vi pratade, snacka om massa. Det kom ett fyllo och satte sig, vi fortsatte att snacka, jag minns inte själva samtalet, men just en mening som J.S sa samtidigt som han kollade på soluppgången var "tusen nyanser av gult, man ska uppskatta det man har".

När morgonen var där på riktigt, begav vi oss tillbaka.. Han skulle tillbaka till J.J, han skulle nämligen hem på förmiddagen. Jag minns att jag vände mig om efter vi sagt hejdå, såg honom prata med någon kille.. det var sista gången jag fick se honom. Det gör ont, det gör det.. Tänk om jag vetat det då? då hade jag memorerat det ännu bättre

Jag antar att han redan där hade bestämt sig, att han redan under natten visste om vad som skulle ske.
Jag antar att han inte hade följt med till stugan om jag sagt att det var OK, även om han frågat om han fick och jag berättade om vår lilla regel "inga killar". Men jag måste tro att han ändå hade avböjt om jag sagt att det var okej. Har spenderat så många månader att älta detta "nej", men jag tror att det inte hade spelat någon roll, det hade ändå skett, om inte då, utan senare. Kanske hade det på något vis varit ännu jobbigare då? Jag vet inte.

Jag har hört att det är många som tycker att jag försöker framstå som en nära vän till J.S, att jag försöker framstå som en flickvän, en bästa vän. Men det gör jag inte. Jag kände inte honom, jag hade pratat med honom någon enstaka gång innan, skickat lite sms osv. Men att få uppleva just denna natt med honom, det ändrade mitt sätt att se honom. Det är så himla svårt att förklara, jag finner inga ord till det.

Det är många som tycker jag "sörjer för mycket". Det var en som sa till mig engång "inte ens hans bästa vänner sörjer lika mycket som du".. riktigt klantigt sagt måste jag säga. Jag vet att det sörjer och gör det fortfarande, men jag skriver om det, jag är öppen om det. Genom att skriva om det så får jag ur mig allt jag vill. Sen om det tolkas på vissa sätt, det är inte mitt problem.. faktiskt, jag skriver direkt från hjärtat.

Jag gråter inte längre iallafall, jag bara minns, tänker på allt det fina. På den natten, på samtalen, och så tänker jag på sms:en som vi skrev ibland. Det var mest på skoj, som att vi skulle kolla så din lampa var släckt i din lägenhet, typ sånna saker. Det var liksom inget speciellt så, vi visste om varann, vi kände inte varann, men natten mellan den 23-24 Juni, då hände något magiskt, något som satte spår i mitt hjärta som jag alltid kommer att bära med mig. Så enkelt är det. Så kommer det alltid vara, föralltid. ♥