Jag hade en dröm inatt och jag har inte slutat tänka på den.
Och jag tänker inte berätta om den heller, för det är ingenting ni vill läsa om ändå och ingenting ni kommer förstå.
Hur som helst, så har drömmen fått mig att tänka och fundera. Att en dröm kan förmedla en sån känsla, som både är obehaglig och behaglig. Jag vet inte riktigt hur mina känslor ska sammarbeta.. det känns som om jag gömt undan massa känslor, som jag helt enkelt inte vågat "leva ut" för det skulle bli så mycket problem då.

Men det är som jag sagt innan, denna känsla kommer nog alltid vara kvar inom mig och jag antar att den inte försvinner förens jag(vi) har försökt. Och alltså kommer denna känsla vara kvar, för jag kommer aldrig försöka. Jag har det bra nu och jag skulle inte våga ge upp allt bara för att.. Nej det går inte.

Jag tycker att drömmarna kommer mer och mer tillbaka och jag funderar verkligen mycket över detta, om hur saker och ting egentligen hade varit och hur saker skulle vara annorlunda. Vad jag hade varit för en person, vad jag hade gjort. Men jag måste leva i nutiden. Leva för dagen, inte funderar på det som varit eller de som kunnat bli. Sen vet man inte hur framtiden ser ut. Men jag orkar inte gå igenom allt igen.

Jag undrar ofta hur du tänker, hur du tänkte. Jag vet att det finns något inom oss som gror, jag vet bara det. Men vi vågar nog inte visa det, för någon. Det är det som är lustigt. Men jag antar att det ska vara svårt och att allt inom sin tid blir bra.

Men som sagt, jag är lycklig nu just i denna stund och vill inte för allt i världen ändra det. MEN jag tänker ofta på sånt som inte borde tänkas på. Men jag är sån.

Guu så skönt det ska bli med "minisemester" om 6 dagar. Försöka komma underfund med olika saker.
Dessutom är det andra tankar som spökar, men det svaret kommer komma inom en snar framtiden, förhoppningsvis innan vi åker till Danmark. Då får jag svaret som har spökat hos mig under ett par veckor. 


"Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart"