http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/16-arig-flicka-hittad-dod-pa-skola(1098668).gm

Det är som om luften går ur mig. Hjärtat bankar fortare och huvudet känns tungt.
Minnesbilder om självmord kommer upp, mina egna erfarenheter slits upp till ytan igen.
Jag känner i hela kroppen att jag när som helst kan skrika rakt ut.

Jag läser om krisgrupper, om skolpräst, om minnesstund. Jag tänker tillbaka på minnesstunden i skolan.
Skolprästen, POSOM-gruppen, kurator..
Att det gått över 2 år är helt ofattbart. Är inne på tredje året och man känner sig fortfarande lika hjälplös, fast på ett annat plan. Nu tänker man inte lika ofta, nu finns inte tankarna där dygnet runt "tänk om jag gjort så, om jag sagt så" osv.

Jag vet vad hennes vänner & anhöriga går igenom, det är inte lätt, det går inte över med åren, men såren lättare lite.
Det är hemskt att en människa kan må så oerhört dåligt så man väljer att ta sitt egna liv, istället för att söka hjälp.
Jag vet inte, det kanske är för svårt att söka hjälp, jag vet inte, men för oss som står brevid känns det mer som en självklarhet.

De väljer döden, ser framemot den, vill inte stanna kvar, medans vi som är anhöriga får en livslång smärta.