Ibland känns det som om jag vill skrika ut allt jag varit med om. Att folk kanske förstår hur jag haft det.
Ibland vill jag bara skrika ut det, slå, sparka. Så att ni förstår. På något sätt känns det som om det är så jag måste förklara, skrika.

Jag har många kvällar / Nnätter funderat på att skriva ner allt. Jag tänker att jag sitter vid datorn och skriver ner allt. Det är lättast att förmedla sig på kvällarna / nätterna. Jag vet inte varför.
Men jag somnar och jag hinner aldrig skriva ut alla mina tankar.. och så ligger man där nästa natt igen.. med samma tankar. Jag skulle nog vilja skriva en bok, fast jag tror ingen skulle vilja läsa den, men ändå. Det hade nog känts bra att komma ut med så mycket information, med så mycket händelser som präglat min ungdom (?).

Jag vet egentligen att detta är en bagatell, det finns folk som har haft det sämre, mått sämre osv, jag vet det. Men detta är något jag varit med om, något som satt sina spår i mig. Jag kan inte längre lita på så många människor, jag kan inte öppna mig. Jag vill heller inte visa mig sårbar och att folk ska tycka synd om mig. Det är inte det jag är ute efter, utan att få berätta min story, så folk kan få en uppfattning hur jag haft det.

Jag har under 2½ år levt med en alkolist. Min pappa var alkolist. jepp. så är det.
Fast jag antar att han haft problemen längre än så, eller det vet jag. Men jag flyttade till honom i åttan (p.g.a mamma flyttade upp till Motala). Redan då hade han problem, men gick då på antabus (ett av kraven för att jag skulle få bo där).. men jag kan ju inte påstå att det gick så bra.. redan första kvällen låg han avdankad i soffan. Jag var arg och rädd.. men ville inte tala om detta för mamma eftersom jag inte ville flytta till motala.

Men efter denna första händelse så började han med antabus på riktigt, då var det riktigt roligt och mysigt att bo där. Men inga är lyckliga föralltid, utan efter han hållt uppe i 6 månader föll han dit igen. Jag minns att  han sa "nu har jag hållt mig ifrån alkoholen i 6 månader", på kvällen kom första starkölen, som slutade i att han låg avdankad på köksgolvet, med kyckling i ugnen på högsta värme. Jag kokade av ilska, men även denna gång avslöjade jag ingenting för mamma.
(Att nämnas bör också att min storebror bodde där också). Det var här de riktiga problemen började, nu slutade han med antabusen och drack vid varje tillfälle som gavs. Han jobbade skift, jobbade 6 dagar (2förmiddagar, 2 eftermiddag, 2 nätter), ledig 6 dagar. Dessa 6 lediga dagar var det öl/sprit varje dag (stockhom starköl). Tillslut gick det även så långt att det blev under jobbarveckan också. När han kom hem efter förmiddagsjobbet så drack han.. 
Innan han började jobba på eftermiddagen så tog han sig ett par öl och sov en stund innan han åkte till jobbet.. och sedan när han kom hem.
När han jobbade nätterna så drack han på dagen.. sov ett par timmar innan han skulle iväg och jobba. (men visst, han drack inte varje dag, det vill jag inte påstå, men av 7 dagar blev det nog minst 5)

Tillslut var det ju inte bara alkoholen som påverkade honom, utan efter ett tag började även haschet komma till rätta i vår lägenhet. Det kändes som det fanns överallt. Jag vet att det röktes inne på toaletten och dracks öl /sprit, vad man nu fick tag på. Det var inte bara en engångsförteelser, utan detta skedde varje dag numer. 

Inte nog med att jag fick leva med detta, gå till skolan och inte yttra ett ord (jag ville till varje pris inte flytta upp till Motala). Försöka vara som vanligt i skolan, skratta och sätta på sig en annan mask helt enkelt, för det var så enkelt. När man kom till skolan var det en annan som kom dit, det var inte samma person som därhemma levde under konstant rädsla, funderingar osv. 
Och på toppen på moset så hade han ju aldrig pengar, eller visst, han hade pengar, han tjänade bra och brukade alltid få en bra lön. Men eftersom han slutade betala räkningar, så växte högen med räkningar, kronofogden knackade på dörren. Pengarna han hade kvar, gick till hyra och öl/sprit. 100 kr till mat... 100 kr, för 3 personer på 1 månad.
Telefonen stängdes av, likaså internet, men elen hade vi iallafall kvar.

Här satt man i en jävligt otäck sits, i en lägenhet där ens pappa (okej han är inte min biologiska pappa, men ändå den jag är uppväxt med och sett som min pappa) drack, rökte på och utan någon mat.
Visst att när man gick i skolan så gick det ju ann, man åt där (alltså 1 mål om dagen). Men helgerna var rätt jobbiga, det kunde bli så att man bara åt ett torrt knäckebröd på 1 dag. Förvisso umgicks jag väldigt mycket med en person under denna tiden och jag åt ofta där.
Men trots att detta pågick ville jag inte berätta för mamma, men jag antar att hon förstod till vissdel hur det var. Men jag tror aldrig hon förstått hur allvarligt det var.

Som tur väl var att han nästan aldrig blev aggresiv när han drack, utan det var mest somna på soffan/golvet som gällde.
 Han höjde näven en gång, men jag hann låsa in mig på mitt rum, detta efter jag skrikit åt honom då han druckit upp min jordgubbssprit.

Det var i slutet av ettan som jag fick min första egna lägenhet. Jag älskade det. Nu skulle jag äntligen slippa hans drickande, för mig kunde han lika gärna supa ihjäl sig, jag vet.. det är hemskt att säga så och ännu hemskare att verkligen tänka det. Men för mig spela det kvitta typ. För jag orkade inte bry mig, för nu var jag fri, kunde göra vad jag ville, våga ta hem vänner. Men nu såhär i efterhand så ville jag ju egentligen inte att han skulle göra det, han var min pappa. Han som funnits där sedan man var liten och trots att allt detta så älskade jag honom ändå.

Han fick för mycket problem, så han har nu flyttat till Norge och lever väl ett bra liv där borta. Hör inte av honom så ofta. Men jag vet att han bor tillsammans med en tjej/kvinna.. och det går väl rätt så bra iallafall..

Kan ni egentligen förstå att det var ingen i skolan som märkte något? ingen lärare osv.. Förvisso är jag väll glad för det. Men att ha det såhär hemma i över 2 år och ingen märker något, då måste man ju vara en jävligt bra skådespelare.
Det är inte många av mina vänner som vet om att jag faktiskt haft det så tufft som jag har haft. Och detta ger bara en liten bild av det.. det hände så mycket mer, så himla mycket mer. Men jag har bearbetat detta, så jag kan nu prata "öppet" om det. Fast det är ju inte så att jag berättar det för vem som helst, utan det är mer om man kommer in på det genom något samtalsämne eller dylikt. Men jag kan iallafall prata om det nu.

Det är inte mitt fel att det blev så, jag ska inte skämmas. Det gjorde jag förr, jag skämdes som fan som hade en pappa som drack så mycket. Varför just jag? tänkte jag ofta, men jag vet nu att det kvittar.. det kan vara vem som helst som har ett sånt helveta hemma. Det kan vara din bästa vän, det kan vara någon i din klass, någon i ditt lag. Överallt finns detta, men människorna som lever under detta är bra skådespelare, för de skämms. Så är det. Vi skämms..

Nu är det inte så att jag vill ha massa ""åh vad synd det är om dig"-tjaffs, utan jag kände bara att jag ville skriva min story, har velat göra det så många gånger, men aldrig riktigt vågat.. jag har inte direkt velat hänga ut honom på det sättet.. men jag mår bättre av att få det sagt. Så nu är sagt.