Det är som om luften går ur en, sådär som om någon slår en i magen hårt och man kippar efter luft.
Ungefär känns det för mig när man får höra orden "jag vet inte längre", man känner att man vill spy.
För så är det, man har alltid haft en speciell person som man kan ringa/komma till när det är något.
Någon som är det där lilla speciella och sen att mista personen på ett nafs, det är svårt!

Man försöker vara glad, le och skratta, men det är som om någon har slitit bort halva ens hjärta, halva ens själ.
Jag påstår inte att allt ska bli bra, för det blir det inte. Aldrig att saker och ting blir som det engång varit, för den tiden har vi passerat. Man måste försöka inse att man har ett eget liv, att man får försöka ta tiden man kan till varann, vilket i slutändan inte är så ofta.

Det är ännu svårare att hålla liv i en relation om man inte bor i samma stad, för då kanske man inte träffas sådär spontant på coop/kvantum och snackar en stund. Bor man långt ifrån varann, så måste saker planeras, då och då och då kan vi träffas. Det är inte alltid man kan, därför kan det bli långt emellan, men man vet ändå att man finns där, för varandra i vått och i torrt.

Det som gör mig mest ledsen nu, det är att det inte är så längre, allt försvann på en bråkdelssekund.
Jag klantade mig, det förstår jag! Men det är så svårt att förklara hur det kunde bli såhär för någon som inte har samma "tanke"sätt som en själv. Jag har försökt förklara, men när man får ett svar tillbaka, så skjuts man i hjärtat, för man känner sig om världens sämsta! Det kanske jag är när det gäller vänskap, säkert världens sämsta.

Sen jag & mattias blev tillsammans har jag inte haft samma relation till vänner, jag har ju honom.
När något känns så äkta mellan två personer, så kan det ibland kännas att allt man behöver är honom.
Jag är ganska osocial, gillar hellre att sitta hemma med Mattias. Visst det kan vara trevligt att ses över en fika/bio/fest, men inte så mycket mer. Jag vill komma hem till min säng, min älskling, min lägenhet. Men mina vänner har nog förstått det, att jag är en riktigt "hemmafru" (haha) och de accepterar det.

Jag svamlar nog en massa just nu, men jag vet inte hur jag ska förklara på något annat sätt.
Jag är nog sämst på ordet vänskap, så enkelt är det. Så bli inte vän med mig, för ni slösar bara bort er tid.
Det är nog så det är.
Grattis Jenny, du har vunnit första pris i världens sämsta vän.... typ!