Åh, förut när jag stod och diskade så började jag tänka på studenten.

Det var helt klart en av de bästa dagarna i mitt (snart!!) 20-åriga liv.
Vaknade upp av ett sms från caroline något i stil med  "för idag tar vi studenten". Vaknade på strålande humör och pigg, upp och hoppa och börja göra sig iordning, ute var det klarblått och tack vara vädret så förbättrades denna dagen ytterligare!

När jag var klar var det till att trippa ner till stan för att träffa Linnea, det var ett sånt härligt väder och jag gick där i min vita klänning, mina vita skor och studentmössan på, folk cyklade förbi och sa "vad fin du är" & "grattis", lyckan sprudlade inombords.

Väl på plats hos Staffan bjöds det på frukost och champange (vilket inte alls är gott, hur fasen kan man dricka det?). Vi skrev i varandras mössor, vissa tråkigare än andra (fast det var väl förväntat). Snart kom tuff tuff tåget som skulle ta oss ner till skolan. Innan dess minns jag Helens mamma som kom och började gråta.. så söt! :)

Åkte genom stan ett antal gånger och sjöng/skrek "för vi ska ta studenten, för vi ska ta studenten, för vi ska ta stuudenten, fy faaan vad vi är bra", jag minns inte hur många gånger vi åkte runt där i stan, men ett X antal gånger blev det iallafall, helt fantastiskt!

Kom senare till skolan, där vi skulle fotograferas sedan vart det aulan där det bjöds på sång i mängder. Fan vilket ÖÖÖÖS!  (eller ja iallafall där vi satt). Idrottsläraren sjöng "time to say goodbye", han chockade oss nog alla, han kunde sjunga. Ett par tårar var framme i ögat, men rullade aldrig ner för kinden.

Ut kom vi och då serverades det mat i aulan, där vår kära klassförståndare Lina meddelar att hon var gravid, där kom mina tårar. Som vi tjatat på henne på att skaffa barn. (vi som hade engelska) Även där ett lyckligt minne.
Minns även att Helen & jenny låst in sig på toaletten och smög söp, haha! :)  Det var även på lunchen som jag och Linnea blev intervjuade i tv, haha!

Nu var den eviga väntan i klassrummet ett faktum, vi fick våra betyg och såg hur folk samlades framför scenen, vi sa hejdå! Vi gick ut, snart våran tur. Jag minns inte vilka som var innan oss, men vi var iallafall trea ut (eller?). UPP PÅ SCENEN, möta folkets jubel, Mimmi håller tal, vad hon säger vet jag inte, bara att hon iallafall tackar JP, annars minns jag ingenting. Vi springer ner för trappan, utan till anhöriga och paang nu var studenten över.(okej, det hände mer under dagen, men det är just hit som det känns så jäkla speciellt).

Om jag fick, skulle jag kunna uppleva studenten hundra gånger om, vilket maffig känsla. Det är inte med ögonen torra jag skriver detta. Vår klass var inte den bästa, det vet vi alla, den var speciell. Men jag kan ärligt talat sakna det ibland.
Vår klass var inte speciellt sammanspelta, det snackades skit och folk sa upp vänskapen, blev vänner igen, älskade varandra, hatade varandra. Men framåt slutet blev det en aningens bättre, men så är det nog i alla klasser.
Jag tillochmed saknar Kalles nervösa uppståt inför ett prov / redovisning. Haha!

Nehe, nu ska jag lägga mig i soffan och tänka mer på studenten, känna samma känsla!