Jag har svårt att hålla fingrarna i styr, det är ganska mycket saker jag egentligen skulle ville dela med mig till alla, så mycket känslor. Men det går inte, jag kan inte. Det skulle bli så konstigt, allt skulle bli konstigt. är det inte så?
Hur man än vänder och vrider på allt, så blir det alltid fel, någonstans. Det är väl så det är?
Så är iallafall min verklighet, det är det jag alltid har levt med.
Så vad är det egentligen jag vill utrycka? Det är egentligen inte så svårt för mig, men för er skulle det vara helt ofattbart. För ni förstår inte, ni kommer aldrig kunna förstå, ni kan inte. Ni är inte sådana människor, ni är goda.
Ibland tycker jag att ni är alldels för goda, människan är god. Jag är också en människa.. ibland.
Jag är konstig, jag har konstiga tankar, just nu.

Tänk er en värld utanför den vi lever i. Där finns jag, långt borta i drömmarnas land. Tror jag?
jag vet inte riktigt själv om det är där jag befinner mig, men jag hoppas. För jag vill vara där, där blir inget fel.
I era tankar är allt bra här, hela världen är perfekt, bara för att ni är så goda.
Men hos mig finns det inget otäckare än den värld jag lever i. Den riktiga världen, där vi alla lever.
I min egna värld, som jag hoppas att ni en dag kommer att förstå finns, där känner jag mig lycklig, lyckligare än någonsin.
Jag förstår om ni inte förstår hur jag menar, vad jag snackar om. För det är knappt så jag vet det själv. Jag låter bara fingrarna få styra, då blir det alltid så konstigt inlägg. massa dynga och bara konstigheter, där ingen förstår.. förutom jag själv, någonstans inom mig. Men jag vet inte vart.

Sure, alla har dåliga dagar, jag med. Men inte dag, nej tro inte att jag är deprimerad idag, för det är jag inte. Jag är glad, okej glad är ett ganska konstigt ord, så det är jag nog inte. Men jag är inte deprimerad jag är bara.. jag vet inte.. men inte deprimerad. Jag skriver bara för skrivandes skull. Äsch nu känner det bara konstigt. Hela inlägget känns verkligen helkonstigt, jag förstår det inte själv. Eller gör jag det?

Som sagt är det den 4 September idag. Jag och Mattias har varit tillsammans i 11 månader. Vilket jag är riktigt lycklig över. Men det har även gjort att jag tappat en av mina bästa vänner, för det blev konstigt när jag och mattias blev tillsammans. Men det är nog så livet är, tror jag. Men detta förhållande har även gjort att jag fått endel andra vänner, inga nära, men ändå vänner. Vänner är bra & mattias är bra.
Nu är det bara 1 månad kvar tills vi levt med varann i 1 år, vilket känns bra. Men även ganska läskigt. Jag trodde aldrig att det skulle hålla såhär länge eller att jag någonsin kunde känna såhär för Mattias. Eftersom jag verkligen såg honom som äcklig och konstig förut. Men efter lite förnuft och massor utav prat. Förstod jag tillslut att det vet det enda rätta att försöka, vad hade jag att förlora på det? Jag försökte och om jag aldrig försökt så hade jag förlorat allt på det. För då hade jag inte suttit här med denna känsla i hjärtat; att känna sig älskad och älska någon tillbaka så djupt att hjärtat ibland värker. Jag vet att detta är rätt & det kommer alltid var vi. Alltid är ett starkt ord som man egentligen inte ska använda, men jag måste. För jag vet att det är så.
Jag älskar dig Mattias Sundman. Du är hela mitt liv och jag vill alltid vara med dig.

p.s ursäkta för ett jätte konstig inlägg. d.s