Okej, för precis ett år sedan nu, så gick vi omkring och vimlade i folkmassan.
Vi visste inte vad som bara ett par timmar senare skulle hända.
Efter vimlat runt land folket, hamnade vi på stranden och satt och hade hur trevlig som helst.
Du, jag  & Vickan, vi satt och roade oss med diverse saker och du sa så bra saker.
Men en mening som har etsat sig fast i mitt huvud är "åh du smakade gott, jag måste få smaka igen"
efter att du kysst mig sa du dessa ord som fick mig att flyga på moln och inte tro att det var sant.
Det var liksom du, Johan, Svenne.. du du du.. jag kunde inte riktigt förstå.
Sakerna du sa om Johan Jonsson var så fina och nu i efterhand förstår jag att du sa det för att jag skulle säga de till honom, så att han skulle få höra vad du tyckte om honom. Han var bäst i dina ögon, han var din bästa vän och han var alltid snäll, det var dina egna ord.
När vi suttit och skrattat åt alla som kommit förbi och snackat skit  "1000 nyasner av gult.. " så började det bli en aning kallt att bara sitta på stranden och glo (trots att dina armar runt mig värmde). Vi tog oss upp och vidare mot en affär där vi skulle handla frukost, som du bjöd på.. Men ditt kort hade slutat fungera, men han i kassan tyckte synd om dig och sa att du fick det för att bjuda oss. Vi stod utanför affären och sa att det kanske var dags att nu gå hemåt för de andra kanske undrade vart vi var. Vi sa att vi skulle höras senare och att vi skulle kolla in fotbollen. Jag skulle skicka ett sms till dig när vi vaknat så skulle vi senare ses.. något vi aldrig mer gjorde..

Vi gick hemåt och jag skrattade hela vägen jag och vickan hade ganska kul och jag log inombords och kände att detta kändes faktiskt helt rätt (trots att jag visste att Linnea hade ett öga för dig). Vi la oss ute på verandan och sov utanför. Du åkte istället hem och enligt Johan var du full när du åkte, vilket du inte var när du sa att hejdå.
Jag skickade ett sms runt 13,00 tiden (tror jag), då var det försent, då hade du redan försvunnit från oss.
jag minns att jag blev lite sur att jag inte fått något svar och blev faktiskt lite sårad över att du faktiskt sagt att vi skulle höras och umgås på kvällen igen.
Men vi fortsatte festa och jag och Annie hade en helrolig kväll och skickade en massa sms på vägen hem. Bland annat till dig och nu i efterhand känns det dumt att jag skickat ett sms till dig, men jag visste inte.. jag hade ingen aning..

Söndagen kom och vi åkte hem och var trötta som få, jag tänkte fortfarande på dig och undrade varför du inte hade hört av dig eller svarat på mina sms.
Jag minns väl samtalet från Johanna, som löd "Jenny är det sant? Har Svenne tagit livet av sig?" Jag skrattade till en början och sa att det verkligen inte kunde vara sant, jag hade ju varit med honom natten innan, så självklart var det inte sant. Det är bara något dumt påhitt, men hon sa "men alla heter så på msn, typ Varför Svenne & RIP Svenne" då började mitt hjärta dunka lite extra, men jag kunde inte riktigt tro att det var sant.
Jag sa att jag skulle undersöka saken lite närmare och senare höra av mig till Johanna, vilket jag gjorde.
Jag ringde direkt till Johan men inget svar, jag ringde flera gånger, men inget svar. Nu kände jag lite småpanik och ringde Johan J, som svarade med en sorgsen röst, det hördes att han var ledsen. Jag visste svaret, kunde inte prata, la på och ville ändå ha ett bevis på att det var sant, jag skickade ett sms till Johan J och skrev "Johan, är det sant? är detta sant?" Bara någon minut efter, får jag det fruktade svaret "Ja, jenny det är sant" Jag blev chockad. Ringde Johanna och sa att det var sant, gick in och satte mig, min bror Daniel var här och frågade var det var, jag som hur allt låg till och han undrade om jag ville att han skulle stanna (han skulle precis gå) nej tyckte jag, jag klarar mig själv. Ensam och chockad.. jag sprang in på toaletten, spydde, spydde tills jag inte hade något att spy upp längre.. förtvilad tog jag telefonen och ringde Linnea, som jobbade, tryckte bort mitt samtal, hela tiden. Bad henne ringa mig nör hon slutat. Ringde Rebecca, som inte svarade, pratade in ett hemskt medelande gråtandes.
La mig i fosterställning och skrek rakt ut, det kan inte vara sant, NEJ.
Rebecca ringer, jag kan inte prata mellan alla gråtningar, men hon lyssnade och fanns. Vi pratade länge och väl.
När vi lagt på får jag nästa samtal av Linnea, vi pratade och vi bestämde att jag skulle sova hos henne.

Påväg till Linnea, får jag nästa samtal, av Emmie. Hon frågade hur jag mådde och hade hört detta (då det varit Emmies pojkväns kusin (Emma) och Johan som hittat svenne) Vi pratade en stund och sedan var vi nästan hemma hos Linnea, där vi gick upp till Linnea rum, men innan vi kom upp dit frågade martin "jenny hur är det?" då brast det igen och jag kunde knappt andas. Vi la oss i sängen och lyssnade på musik, Simple Plan - untitled.
Efter en stund kom Annica in och kramade om mig och jag grät i hennes famn länge och väl och jag är väldigt tacksam över att hon var där just i den stunden.

Sov som sagt över där, men mycket sömn blev det inte. Linnea skulle upp och jobba vid sju, så jag låg kvar och satt lite vid datorn och tårarna rullade ner. Allt var kaos, total kaos (se blogg från förra året).

Jag kommer ihåg att jag anklagade mig själv så otroligt mycket, då du faktiskt hade frågat om du fick sova i vår stuga istället för att åka hem. MEN jag sa "nej, vi har en regel att vi inte får ha några killar i stugan, tyvärr" och förstår ni, vem höll på den regeln? jo det var endast jag i stort sett, hade jag bara struntat i den som alla andra så hade du haft ett dygn till på dig att bestämma dig för hur du ville göra. Kanske hade det ändrat på saker och ting, kanske inte. Jag anklagade mig själv som fan, varför gjorde jag inte som alla andra?
Nu vet jag att jag inte kunnat göra något, detta var något du ville, men ändå, man kan ju ändå inte sluta tänka "tänk om jag gjort så, eller så".
Jag ångrar än idag att jag sa nej, det är något jag kommer få leva med.

Men denna natten för ett år sedan kommer alltid vara i mitt hjärta, aldrig kommer jag glömma de stunder jag fått dela med dig, visst det var få, men de ska jag bevara.

Och nu säger jag inte att jag kände denna kille på djupet, absolut inte. Tydligen gjorde ingen det, tyvärr.
Men det han gjorde och de han sa till mig under denna natten, fick mig att se den riktiga Johan och inte vara Svenne.

Johan Svensson, vi är många som saknar dig, vi är många som vill ha dig tillbaka.
Du var älskad av så många, men sånt märker man inte förens i efterhand.
Jag kommer aldrig glömma dig, aldrig. & jag vet att jag inte är ensam om det.
Vi kommer aldrig glömma dig, för du var killen som alltid var så glad & postiiv till allt.

Imorgon kommer jag förmodligen förbi en sväng och lämnar blomma eller på måndag, vi får se helt enkelt.