Jag sitter ett par hundra meter från huset, där det skedde.
Ibland kollar jag i fönstret och hoppas på något sätt att du ska komma ut ur porten.
Jag vet att det inte kan hända, jag vet liksom det, men jag hoppas ändå.
Att just det hoppet ännu finns kvar är lustigt, det har gått 1½ år snart, men det där speciella hoppet finns fortfarande kvar.
Trots detta börja mina minnen att blekna, konturerna av ditt ansike börja dö ut. Jag vill inte det egentligen, men de gör de, försvinner mer och mer för varje dag.
Men det är bara konturerna av ditt ansikte, din röst som försvinner, vad som hände, vad vi pratat om, känslan, ja det kommer jag alltid att bevara, det blev något viktigt för mig, något jag verkligen upplevde som helt underbart.

Jag skäms över mig själv, jag har bara varit hos dig två gång på 1½ år, det är hemskt.
En gång när Linnea hade fått körkort, och andra gången på årsdagen.
Det går inte att beskriva känslan, man måste uppleva den.

Varför sitter jag och tänker på detta nu?
- Jo jag har lyssnat på musik, musik som får min hjärna att gå på högvarv och få mig att se tillbaka på tiden som varit, på allt jobbiga. Dessutom att se huset du bodde i varje dag gör det inte lättare att inte tänka på dig.

Sitter och lyssnar på musik som spelades på begravningen den 7 Juli 2006, tears in heaven & ängeln i rummet, jag får ungefär samma känsla i magen, som jag hade den där dagen när jag satt brevid Peter och Johanna..
Inte precis samma, men nästan. En känsla utav sorg, utav ångest och allt som tillhör.
Jag är glad att människorna som fanns i min närhet den där dagen var hos mig då.

Jag skulle ljuga om jag säger att jag tänker på dig varje dag, för det gör jag inte.
Men iallafall flera gånger i veckan, jag brukar tänka på den där kvällen, eller bara på smsen som "kan du kolla om lampan i släckt i fönstret" haha, så jag och Linnea gick förbi och lampan var tänd. 
Sånna där småsaker för mig att le, jag ler just nu här i mörkret. Att tänka på sådana saker gör att man klarar av det.
Okej, jag har inte många minnen med dig, det är fler personer som kände dig betydligt bättre och har skapat så många minnen med dig. Men jag har dessa minnen som jag har bevarat, saker som sms, fylleprat, skratt, kährs-strumpor, mössan. Ja, jag har många minnen som inte är med dig.. utan "åt" dig.. kanske inte många som förstår.. men det är väl inte ni som ska förstå, utan jag. 

Jag är egentligen inte sådär nere nu, som man kanske skulle kunna tro. 
Men kände bara att jag behövde skriva av mig av mina känslor, för efter att ha lyssnat på låtar är det inte så lätt att bara gå och lägga sig och sen är det bra. Utan skriva är ett bra sätt att bli av med känslor.
Om jag skulle prata om det öga mot öga skulle det inte gå, jag skulle inte få ut det jag behöver.
Därför skriver jag & nu är det gjort. 

Tack för mig & godnatt