Om man ändå hade alla ord rätt i munnen hade det gått lättare.
Jag vill kunna prata, prata om det svåra, det som tynger, men det går inte.
När det väl kommer till kritan är mina läppar ihophäfftade och det gör ont.
Osynliga tårar trillar ner från kinden när mörkret lagt sig och jag ligger ensam i sängen.
Okej, inte riktigt ensam, men det känns ensamt, jag är ensam.
Hur vågar man visa sig så svag? Hur vågar man förklara något som inte går att förklara?
Även jag vill bli tröstad när det sker, men det går inte.
Ett fåtal gånger har det märkts när mina tårar fallar ner och då kan jag inte förklara varför.
Allt är bara så otroligt jobbigt, det finns inget kvar, absolut ingenting.
Hur ska man orka med att ha det såhär? Varför går det inte att säga "sluta"
Jag förstår inte hur du kunde såra mig så mycket som du gjorde häromdagen.
Det finns så många ord i din mening som gör mig ledsen, trots att jag vet att jag inte ska ta åt mig.
Jag ska inte bry mig om vad folk tänker och tycker, men sånt sårar ändå, fan vad jag hatar det.
Om allt sett annorlunda ut hade det aldrig blivit såhär, jag vet en orsak till det, jag har ett svar.
Men det är ändå försent nu, allt är försent, du är försen & jag är försen, vi kan inte längre ta varanda i handen och gå därifrån med ett leende på läpparna och skratta.
Tider är över och hela min själ gråter, ofta.

Sluta vara negativ och gå och handla och peppa upp dig för festen imorgon,
då blir det alkohol så du kan glömma dina sorger..