todilo!
precis hemkommen från alstermo, har varit på kalas/fest eftersom rebecca då fyllt 18 år.
trevligt folk & god mat så det var lyckat.
åkte dock hem tidigare än tänkt, skulle egentligen sovit där, men då hade jag fått åka hem vid 21,40 imorgon och det hade jag inte orken till så åkte hem med Malin & Gustav.

när jag åkte där i bilen (och frös om mina fötter som jag vet inte vad) så såg jag att himlen var helt täckt av stjärnor och då slog det mig att jag inte haft mina sköna kväller, men lugn musik & täcke och kollat på stjärnorna och bara tänkt.
de kvällarna har inte funnits i sommar, bortkastat tid på massa annat.
åkte även förbi skylten "hälleberga k:a" vilket får mig att tänka tillbaka på Johans begravning, en känsla i magen fastnade och jag tittade upp på stjärnorna och fick höra på ljuvlig musik (tack malin), då slog det mig ytterligare en gång, du är borta, du finns inte mer, aldrig mer kommer jag se de där smilet, aldrig mer, aldrig mer. jag hatar ordet aldrig mer.
jag är känslig nu, jag är blödig, känns som om allt kan få mig att gråta.
jag måste dit, dit till din plats, lägga blommor, tända ljus och bara visa att jag bryr mig.
ängeln i rummet, underbar låt..
ahh nu är det jobbigt, nu är det på tok för mycket tankar.

längtar just nu bara att mattias ska komma hit.
längtar, längtar, längtar.


jag vet inte vart jag har dig längre & det är jag ledsen över.
du säger att jag struntar i dig numera, det är snarare tvärtom vill jag lova!

hejdå.