kalla kårar sprider sig över ryggen, något är konstigt.
det är nog jag, jag som måste få ut något... men vad?
det är frustrerande att ha en gnagande känsla inom sig hela tiden
& man har ingen aning om vad det är.

egentligen borde jag ju vara lycklig, vad mer kan jag begära?
jag är för krävande helt enkelt & jag är ledsen för det.
igår kväll när vi lagt oss för att sova så började tanka fly runt i huvudet igen.
var nära de där tårarna jag inte vill att mattias ska se..
de där som får mig att bli liten, så liten som ingen egentligen får se.
men jag höll det inom mig, stärckte på mig ...sluta upp & tänk nu!
kröp ännu närmare mattias och fylldes utav hans kärlek och då förstod jag
att jag inte har något att oroa mig för, att detta är rätt så otroligt rätt.
det är inte så att jag har tvivlat den senaste månaden, utan det är annat som gnagt inom mig.
saker jag inte vill ta upp såhär offentligt, saker jag inte vill ha upp överhuvudtaget. 

ni kan inte göra något åt detta..

Hejdå förhelvete!!        .. jenny..