allt känns konstigt, jag är konstig, jag mår konstigt. jag plågar mig själv genom att lyssna på Eva Dahlgren, lyssnar på låten som spelades på begravningen igår. bara genom att lyssna på den så rullar tårarna ner. jag kan inte förstå att han är borta, borta för all evighet. det känns konstigt att man aldrig mer kommer se honom. aldrig mer se honom i den där kepsen, och i de där kährsstrumporna. det kommer kännas så jävla tomt rent ut sagt. det kommer aldrig gå över, smärtan kommer aldrig försvinna. jag kommer alltid ha denna känsla om skuld, alltid. hur mycket jag än kommer prata om det, hur mycket jag än kommer att förstå att jag inte kunnat göra något mer än vad jag gjort, så kommer det alltid finnas en del av mig som känner skuld. egentligen vet jag att jag inte kunnat göra mer, för jag visste ingenting. men han kunde fått sova i vår stuga, så gärna. men nehe, vi hade en regel "inga killar i stugorna" vem höll på de reglerna? om jag hade struntat i den regeln och tagit hem dig, så hade du åtminstione fått ytterligare en dag att tänka, tänka på att du har mycket att leva för, det finns människor som verkligen bryr sig om dig. det finns alldels för mycket känslor inom mig. vill skrika, slå, kasta saker. men jag orkar inte, det tar för mycket på krafterna. Johan, du kommer alltid finnas hos mig. loveley, ta hand om dig däruppe. p.s om jag är förälskad, så är jag dum i huvudet d.s