så sant som det är sagt, jag vet av erfarenhet att alla försvinner..
endag står man ensam på ruta ett och alla har försvunnit.
hur man än fumlar omkring i mörkret hittar man ingen att ta i hand med.
man står helt ensam och frusen i mörkret.. det är då man vill ha någon där..
någon att ta i hand med, någon att älska, någon som inte försvinner.
men alla är borta, borta föralltid.
på grund av olika saker, en försvann där, en försvann där & man har ingen koll på varför.
man tycker att dagarna rullar på och att allt är som vanligt,
men en dag.. när man står där ensam och frusen undrar man
"vart tog alla vägen?"
utan svar, utan ett enda svar ramlar man ihop och då kommer ångesten upp.
..den där förbannade ångesten

av erfanhet vet jag att människor försvinner tipp som täpp,
och man kan inte göra något åt det, tyvärr.
alltså ska jag nu ta vara på allt & alla..
jag vill inte vara den där ensamma personen som står ensam i mörkret..
jag vill ha kvar er alla, föralltid (men det kommer aldrig hända)

något som jag är obeskrivligt rädd för är att kärleken ska försvinna..
att han ska förstå hur jag fungerar, att han inte kommer orka med det.
att han försvinner längre & längre bort, att han en dag säger "nej detta går inte längre"
det gör mig rädd, räddare än jag någonsin innan varit, rädd att förlora någon som betyder oerhört mycket för mig, någon som får ner mig på jorden när jag är borta med vinden.
han som har fått mitt leénde tillbaka, han, ja han som förstår mig.
han, ja han, mattias som jag älskar så otroligt mycket.
om han försvinner, om han drar sig bort, då ska jag kämpa vidare..
men med ett hål i hjärtat, ett stort svart hål.

och javisst, jag är negativ idag, sure.
men vad ska jag göra? låtsas att jag är positiv (det enda positvia med dagen är att Rebecca kommer)
och nej ingenting har hänt, det är som vanligt, jag har det bra, bra & åter bra.
det är bara det att idag är jag negativ, låt mig vara det.

..Hur kan man någonsin vara beredd?