Ja så sant som det är sagt.
alltså, grejen är den att allt är så toppen bra just nu att jag bara går runt och undrar när allt ska bli dåligt.
när det händer något så man får något att tänka på, något som får en att må dåligt.
jag vet att det låter konstigt, men jag kan inte hjälpa att jag tänker på det.
"hur länge kommer de vara SÅHÄR bra?"
men jag är ovan, vid att allt går så bra.
Skolan går faktiskt bra, eller jag är iallafall nöjd med de betygen som jag fått höra.
Allt med Mattias går bra, trots att vi ses så mycket som vi gör.
jag tröttnar inte & när han väl är i orrefors saknar jag honom så mycket att det nästan får mig att börja gråta. ;)
Vänner går bra & allt känns mycket mycket mycket bättre, med allt & alla.
Så jag har inget att klaga på, men snart måste något gå snett.
ett snesteg och allt blir kaos, ungefär så känns det som.

5 dagar kvar till julafton - julkänslan som bortblåst.
 
5 dagar kvar till halvårsdagen - jag undrar hur det kommer att kännas.
ett halvår sen, 6 månader sen, det känns som igår.
men som jag lovat dig & mig själv så är du den första jag ska besöka när jag fått mitt körkort,
så sant som det är sagt, lägga brevet jag har i plånboken.
förresten, var jag på kalas i lördags, då hade jag på mig min kavaj & byxorna som hör till..
de kläderna jag hade på begravningen & har inte använt de sen dess.
kände i fickorna där jag hittade en pappersbit där det stod "vila i frid, annie" måste tydligen tappat kortet, men det kom en klump i hjärtat, stor stor klump.
Fann även en pappersnäsduk som jag använt & jag kände att den var full utan tårar.
så snart är det 6 månader sen du försvann, 6 månader du lämnade oss alla.
suck, om du bara visste vad saknad du är.