Det är som om panik växer fram, hjärtat slår hårdare i bröstet, tårarna väller upp.
Jag lyssnar på musik.. jag hittade en låt som jämt gick på repeat under sommaren 2006.
Jag gick in på lunarstrom, där jag inte varit inne på flera månader. Såg bilder, magen knöt sig.
Jag hade visst en bild på honom, johan, där. Det var nästan som om jag glömt hur han såg ut och när man sedan får se en bild så blir man helt enkelt stum.

Läste igenom gamla blogginlägg där på lunarstorm, hittade denna låt. Den påminner så mycket, texten, allt.
Känslor bubblar, munnen blir torr, magen pirrar av obehag.

Det gör fortfarande så fruktansvärt ont och man har fortfarande så många obesvarade frågor. Sånna saker man aldrig kommer att få reda på, men som man fortfarande kan ligga och grubbla på nätterna ienda.
Det finns fortfarande människor som tycker jag har överreagerat. Att jag inte "borde" mått så dåligt som jag faktiskt gjorde under de första månaderna.
För jag kände inte Johan bra, jag hade pratat med honom ett par enstaka gånger, that's it. Därför är det för många helt obegripligt hur jag kunde gå ner mig så mycket som jag gjorde.

Jag hade förmodligen inte reagerat likadant om vi inte hade haft den där sista natten tillsammans. Om vi inte hade suttit där på stranden till solnergången & soluppgången och pratat. Pratat om allt mellan himmel och jord. Han ville ha barn "tänk att få ha små 'svennar', de skulle lätt bli handbollsproffs", hur vi såg himlen ändra färg "1000 nyanser av gult". Hur han pratade om Johan Jonsson, att han var världens bästa vän, att det inte fanns någon bättre än honom.
Jag hade inte reagerat lika hårt om han bara ett få timmar innan han tar detta beslut, kysser mig och säger "gud vad du smakade gott, jag måste få smaka igen". Det är sånna saker som jag minns, som gör att det blir extra svårt. Jag var bland de sista som träffade honom, det gör ont.

Man känner skuld, det gör man. Han frågade om han fick sova i vår stuga, jag sa nej. Det där jävla "Nejet" som jag ångrat sedan dess att jag sa det. Vi hade en regel - inga killar i stugan- ingen höll på det.. förutom jag. Jag sa fucking nej, jävla skit. Det är sånt som gör att man känner skuld. jag vet ju inte hur det blivit om jag sagt ja, om han överhuvudtaget följt med. Förmodligen hade han redan bestämt sig för att avsluta sitt liv, men hade man sagt ja, hade saker kanske förändrats. Det är det som gör så j-vla ont, att inte veta, att gå i ovishet hela tiden.

Men man lär sig att leva med smärtan och skulden. Det är inte första gången jag kännt mig hjälplös i dessa situtationer. När min moster gick bort lika tragiskt, föll hela min värld. Hon var min bästa vän och jag älskade henne så otroligt mycket. När hon sedan valde att avsluta sitt liv, kom det för mig som en chock, varför?! Jag var iofs bara 11 år, men jag undrade så varför hon inte sa något. Men det förstår jag nu, jag var 11 år, hon kunde inte berätta det för mig.
Jag minns speciellt ett par ord hon sa till mig "åh Jenny, jag önskar du var min dotter, bara över 1 dag", den dagen infann sig aldrig.

nu blev det en himla långt inlägg med mest tråkigheter, men jag känner att jag nu fått ur mina känslor, det är lättare att skriva än att prata.

Här kommer låten som jag pratade om i början av inlägget: