Man är fortfarande ganska handfallen över tragedin som hänt.
Flera av mina vänner känner denna person, de mår dåligt.
Jag vet exakt vad de går igenom, men jag vet inte vad jag mer ska göra än att tala om att jag finns här.
Ibland kan det vara lättare att prata med någon som varit med om samma sak och ibland tvärtom.

Jag har kännt någon form av ovisshet hela dagen. Funderat mycket på själva ögonblicket.
När man ligger där, ser det närma sig, vilka känslor blommar upp? Vad är det sista man tänker?
Dör man direkt? plågas man? Det är så många frågor som man vill ha svar på.
Jag tycker att det är själviskt att begå självmord, men en del av mig säger att det ändå är modigt.
För är det inte det egentligen? Att våga avsluta sitt liv. Att lägga sig där på spåret, att dra åt snaran runt halsen, att svälja alla tabletterna, att trycka av.
Har man kommit så långt att man överväger självmord, då mår man inte bra.
Men det finns alltid ett sätt att ta sig upp på föttern, självmord löser inget.

Jag läste på Amilas bdb att ett telefonsamtal kan förändra ett liv så drastiskt.
Jag håller med, att ett ynka telefonsamtal kan ändra allt på så få sekunder.
Att få ett sånt här besked är så otroligt jobbigt och svårt.
Att en människa kan påverka än så mycket, att ens liv förändras så, för att en annan människa valt att avsluta sitt liv.

Det är så mycket känslor som kommer fram just nu.
Så många tankar och delvis så många minnen. Men som jag har sagt innan, man måste försöka se framåt.
Tänka på alla fina och bra minnena. Inte tänka så mycket på "varför" "tänk om" osv, det lönar sig inte.
För i slutändan så måste man på något vis inse att det var just detta som han ville. Ingen tvingade honom, han valde själv.

Det är på något sätt svårare att ta till sig det när man inte riktigt vet varför. När ingen vet varför man tar livet av sig. Om man inte har lämnat något brev som förklarar allt eller dylikt. Då blir det så mycket svårare att förstå.
Att en person som man kanske alltid sett glad, skrattandes, skämtandes och haft så mycket glädje inom sig, ska avsluta sitt liv på ett sånt fruktansvärt sätt, det är ofattbart.
Jag tycker det skulle vara lättare om man fick en förklaring på varför, ett brev, ett sms, vad som helst, men en förklaring till varför man inte orkar. Då kanske man kan förstå.

Men ni som stod honom nära, var starka!

---

Och för er andra så måste jag tala om att gårdagen var mysig. Vi var och åt på restaurangen Kronen och sedan gick vi på bio "Step brothers". Det var som sagt en mysig kväll, med väldigt god (&dyr) mat och en rätt så bra film.
Vi åkte senare hem och myste här hemma, tände ljus och kikade på film.
Det var alltså en mysig och fin kväll och det bästa var att vi spenderade den med varandra.
Älskling, du är det bästa! Utan dig skulle mitt liv inte fungera. Du är en del av mig. Jag älskar dig!