När något sånthär händer blir man helt stum. Även om man inte känner personen så säller sig nog många människor "varför?".
Jag har vet vem han var, jag har sett honom hundratals gånger i skolan, för det mesta med en gitarr i handen.
Jag har aldrig pratat med honom, men ändå så känns det konstigt.
Att välja denna väg, det är helt ofattbart. Jag förstår hur hans nära och kära känner sig, man känner sig helt borttappad. Man vet inte riktigt vad man ska göra, ta vägen, hur man ska hantera situationen.

När något sånthär händer så kommer mina upplevelser om detta upp. Jag vet själv hur handfallen man är, hur hopplöst allt känns. Hur det alltid hänger ett mörkt moln över en. Det är hemskt.
Hur mycket man än försöker så går det inte att vara glad, inte under en lång tid.
Man kan skratta och le, men inom en så finns bara ett trasigt hjärta.

Men man måste försöka vara stark, att gå runt och tänka "varför?" "vad kunde jag gjort?" "varför sa han inget till mig?" osv, det funkar inte, för personen kommer inte tillbaka, hur mycket man än försöker.
Som sagt, man måste vara stark när man hamnar i sånnahär svåra situationer.
Prata med varandra, det hjälper att få ur sig allt känslorna.

Vila i frid.
 
/ Jenny Viklund